ANFÖRINGSSATSENS PLACERING SOM EPISTEMISK MARKÖR
Publ. i Språkform och språknorm. En bok till Bertil Molde på 60-årsdagen den 16 september 1979. Utg. av Svenska Akademien och Svenska språknämnden under rubriken "Objektivitet i nyhetsprogram - en fråga om anföringssatsens placering?" |
Att ordningsföljden mellan innehållselement på den s.k. ytstrukturen i en text kan påverka textens innebörd (dvs. tolkningen av texten) är det väl ingen som i dag betvivlar. Här ska granskas en speciell texttyp där detta faktum förefaller att kunna få intressanta konsekvenser: referat av uttalanden i nyhetstelegrammets eller notisens form. Jag ska presentera en teori som utgår från att
Vi informerar alltid om vem sagesmannen är när vi refererar ett uttalande och denna information föregår normalt själva anföringen. Om vi inte börjar med att berätta vem det är som står för en åsikt eller som har fällt en viss replik uppstår effekten att det låter som om den som refererar yttrandet står för den själv, och det kan få oönskade följder för det som brukar betecknas som "objektivitet och opartiskhet".
Nyhetstelegram och tidningsnotiser är komponerade enligt vissa mönster. Svaren på frågorna när? var? vem? vad? och i vissa fall hur? och varför? utgör själva notisen; ordningsföljden mellan innehållsleden bestäms av vilka faktorer som betraktas som viktigast och av kontextuell förknippning genom element som är eller behandlas som (presupponeras som) redan kända. Tids- och platsangivelser står traditionellt i början av notiser. ( Margareta Westman, "Att skriva en notis" i Gunnel Källgren, Bengt Sigurd & Margareta Westman, Tre experiment med text. Stockholm 1977.)
En särskild textsort är telegram och notiser i vilka ett uttalande refereras, dvs. indirekt anföring. I sådana referat finns vanligtvis angivelser om den refererandes hållning till sanningsvärdet i det refererade, epistemiska markörer. (Jfr Karin Aijmer, Epistemic modal auxiliaries in English. Ms, inst. för lingvistik, Göteborg. Epistemic modality är en välkänd term i språkfilosofi se John Lyons Semantics kap. 17 (Cambridge etc. 1977) Epistemisk status är en term jag inför här.) En motsvarande funktion hade förr bruket av konjunktiv i anföringen, men den har numera ersatts av bruket av olika anföringsverb som kan ange den grad av tillförlitlighet som tillmäts uttalandet. (Enligt muntlig uppgift från FD Rutger Lindahl, som har deltagit i vissa av undersökningarna kring objektiviteten i Sveriges Radios nyhetsförmedling, har man använt själva förekomsten av anföringsverb som kriterium, däremot inte skilt mellan kvalitativt olika sådana, som exv. säga, anse, hävda, påstå etc.)
För att referera andras utsagor använder vi i talspråket följande mönster:
(A) Kalle säger att Lisa har gått till stan.
Typen innebär att utsagans epistemiska modus anges initialt genom att den för uttalandet ansvarige utpekas och att dess epistemiska status, dvs. graden av tillförlitlighet, därigenom varierar beroende på vad vi anser om Kalles benägenhet att tala sanning. Mindre vanlig är typen
(B) "Lisa ska gå och bada. Det säger Kalle".
Varianten
(C) "Lisa ska gå och bada, säger Kalle"
är sannolikt mindre vanlig i autentiskt talspråk än i stiliserad återgivning av dialog. (skönlitteratur).
Av de tre varianterna förefaller C vara den som minst ifrågasätter det sagda. B låter sig mer naturligt än C förena med modifierade adverb eller ifrågasättande sats:
(B 2) Lisa ska gå och bada. Det säger Kalle
(B3) Lisa ska gå och bada. Det säger Kalle [i alla fall --- men det tror inte jag].
Det emfatiska upprepandet i anföringen i form av ett formellt subjekt i en efterställd anföringssats möjliggör således kompletterande epistemiska modifikationer. Naturligare låter sig sådana foga till normaltypen (A) i form av en adversativsats:
(A4) Kalle säger att Lisa har gått till stan, men det tror inte jag.
(A5) Kalle säger att Lisa har gått till stan, men jag har sett henne i trädgården.
Ett intressant exempel av en variant av B, här kallad (D) och som denna uppsats ska diskutera, hörde jag i en nyhetsuppläsning i TV vid årsskiftet 1977/78:
(D) Fredsförhandlingarna mellan Egypten och Israel har allvarligt försämrat utsikterna till fred i Mellersta Östern genom den splittring som uppstått inom Arabvärlden. Detta sade den sovjetiska partiordföranden Leonid Bresjnev, då han . . .
Under uppläsningen fick jag intryck av att det var redaktionens egen reflektion att fredsförhandlingarna mellan Egypten och Israel hade försämrat utsikterna till fred i Mellersta Östern fast det vore mer logiskt om fredsförhandlingarna hade ökat chanserna till fred och inte tvärtom. Vad kan det betyda för vår uppfattning att anföringen står före anföringssatsen anföringssatsen informerar ju dels om att det rör sig om en anföring och dels om vem som står för påståendet. Omtolkas det i förstone uppfattade innehållet, framfört utan epistemiska restriktioner, i efterhand när det framgår att det rör sig om ett uttalande av en viss person? Och hur mycket kvarstår, trots tillägget, som "sant" påstående? Konsekvensen av denna problemställning blir frågan huruvida det kan anses objektivt och opartiskt att referera på detta sätt.
Min hypotes är, att en utsaga generellt tillmäts högre epistemisk status, alltså högre sanningsvärde, om den följs av anföringssatsen än om denna föregår anföringen: (I det enskilda fallet beror tolkningen givetvis på mottagarens bedömning av talaren.) Denna hypotes står i samklang med resultat i psykologiska undersökningar som visar hur man bedömer intryck efter tidigare kunskaper och inte minst fördomar. ("The present experimental indicates that, in the retention of meaning, contextual information (namely the speaker's identity and probable intentions) may 'override' information from the actual words used." James V. Wertsch, The influence of listener perception of the speaker on recognition memory. Journal of Psycholinguistic Research, Vol. 4, No. 1, 1975 s. 97.) Vidare är en anföringstyp som den ovan citerade varianten (D) inte känd i talspråk sådant jag känner det. Den form med efterställd anföringssats som förekommer i talad svenska är B, och denna förekommer troligen endast under vissa kontextuella villkor inte minst för att möjliggöra markörer på tvivel som i exemplet (B2) ovan. Däremot är D mycket vanlig i TT:s telegram. (Som Margareta Westman har gjort mig uppmärksam på hade det varit bra om även de föregående telegrammens Iydelse hade noterats, eftersom det är tänkbart att Iyssnarna kan ställa in sig på en viss typ av nyhetsförmedling. Såvitt jag minns kom emellertid den aktuella typen helt överraskande i det aktuella Rapport.)
Det faktum att D förefaller vara ett påstående om världen till dess anföringssatsen klargör att det i själva verket rör sig om ett påstående om Bresjnev (och hans påstående om världen) innebär rimligen enligt Grices konversationspostulat att lyssnaren antar att den som refererar uttalandet delar dess värderingar etc. (H. P. Grice. "Logic and conversation" i Cole & Morgan, eds., Syntax and semantics 3. Speech acts. New York & London 1975.) Och sannolikt har denna attityd till följd att innehållet i uttalandet kommer att betraktas som sant av mottagareni vart fall som mer sannolikt än om han/hon från början fått vederbörlig information om att det rör sig om ett referat och om vem som fällt yttrandet. (Förtroendet för svensk TV är högt: se Bengt Nordströms rapport "Förtroendet för massmedia", Publik- och programforskning vid Sveriges Radio (PUB) 2675/76 s. 20ff. Jfr Wilson, C. E. & Howard, D. M., "Public perception of media accuracy". Journalism Quarterly, Spring 1978 s. 7376, vars undersökningar ger vid handen att televisionen tillmäts större sanningshalt än andra medier.)
Av allt att döma gäller denna hypotes emellertid endast om anföringen är av en viss minsta längd en förutsättning som rimligen är betingad av minnesfunktionen. Ju kortare anföringen är, ju mindre roll spelar det var anföringssatsen placeras, men om anföringen har en viss minsta längd bör anföringssatsen placeras initialt (vilket här innefattar också platsen efter plats- och tidsangivelserna) för att missförstånd eller oklarhet ska förebyggas. Ett eklatant brott mot denna regel förekom i TV 2:s Rapport den 21 juni 1978:
(D2) Ränteavdragen för villaägare ska begränsas genom något slag av räntetak; beskattningen på realisationsvinster måste också skärpas. Dom här förslagen finns enligt vad Rapport erfar med i det bostadspolitiska program som den socialdemokratiska partistyrelsen lägger fram för kongressen i höst.
(Förutom längden förefaller det faktum att två påståenden följer på varandra utan angivande av sagesmannen ha viss betydelse.)
Eftersom ingenting nämns till en början om vem som står för förslaget utgår man från att det är en instans som har möjlighet att realisera förslagetdet kan nog anses som en naturlig följd av konversationspostulatet att man normalt inte lovar sådant man inte har utsikt att hålla. Lyssnaren tror således att det är regeringen som ligger bakom förslaget och blir om han/hon är det allra minsta politiskt medvetenallt mer konfunderad. Sambandet mellan anföringens längd och kravet på information om talesmannen förefaller mig övertygande belyst med detta exempel. Anföring av sådan längd fordrar att anföringssatsen placeras initialt.
Jag har försökt att pröva hypotesen om att det normala sättet att meddela en anföring är att placera anföringssatsen initialt och att meddela sagesmannens identitet som ett av de tre första leden. Likaså har jag givetvis sökt pröva hallbarheten i huvudhypotesen, nämligen att om så inte sker missförstånd kan uppstå beträffande anföringens epistemiska status. Det empiriska experiment som har utförts och som nu ska redovisas förefaller i vart fall kasta ljus över den första hypotesen.
Fyra grupper har deltagit i ett enkelt minnestest (reproduktionstest): två grupper från vardera studerande i svenska vid universitetet, gymnasieelever på teknisk linje I 4 och i II 2 samt elever i högstadiets åk 7 har fått lyssna till en uppläsning av tre text er, endera "normal texterna" NT 13 eller "detta sadetexterna" DT 13:
(NT 1) Vid onsdagseftermiddagens presentation av Volvos utveckling under det första kvartalet sade volvochefen Pehr Gyllenhammar, att Volvos lönsamhet enligt beräkningarna kommer att stiga under 1978 jämfört med föregående år, inte minst beroende på att man ytterligare har rationaliserat lastbilsfabrikationen och dessutom skurit ned produktionen av mindre lönsamma produkter.
(NT2) I en kommentar till de egyptiskt-israeliska fredsförhandlingarna sade den sovjetiska partiordföranden Leonid Bresjoev, att fredsförhandlingarna mellan Egypten och Israel allvarligt har försämrat utsikterna till fred i Mellersta Östern genom den splittring som uppstått i Arabvärlden.
(NT3) Universitetskansler Löwbeer sade vid en presskonferens i går, att genomförandet av högskolereformen på sikt kommer att innebära betydligt ökade möjligheter för stora delar av svenska folket att erhålla adekvat högskoleutbildning och på detta sätt att medföra en genomgripande demokratisering av vårt samhälle.
(DT 1) Volvos lönsamhet kommer enligt beräkningarna att stiga under 1978 jämfört med föregående år, inte minst beroende på att man ytterligare har rationaliserat lastbilsfabrikationen och dessutom skurit ned produktionen av mindre lönsamma produkter.
Detta sade volvochefen Pehr Gyllenhammar då han på onsdagseftermiddagen presenterade resultatet av koncernens utveckling under första kvartalet.
(DT 2) Fredsförhandlingarna mellan Egypten och Israel har allvarligt försämrat utsikterna till fred i Mellersta Ostern genom den splittring som uppstått inom Arabvärlden.
Detta sade den sovjetiska partiordföranden Leonid Bresjnev då han i går kommenterade de egyptisk-israeliska fredsförhandlingarna.
(DT 3) Genomförandet av högskolereformen kommer på sikt att innebära betydligt ökade möjligheter för stora delar av svenska folket att erhålla adekvat högskoleutbildning och medför på detta sätt en genomgripande demokratisering av vårt samhälle.
Detta sade universitetskansler Löwbeer vid en presskonferens igår.
Instruktionen före läsningen var endast att deltagarna skulle få lyssna till tre nyhetstelegram utan att göra anteckningar. Efter läsningen ombads deltagarna återge telegrammen.
Jag ställde upp följande hypoteser:
1. Vid återgivandet av "detta sade-texter" skulle angivelsen om vem som var sagesmannen saknas oftare än vid återgivandet av "normaltexterna" vilket skulle vara ett indicium på att sagesmannen inte ansågs lika väsentlig i DText som i NText. Detta skulle i sin tur stödja hypotesen om att anföringen betraktades som odisputabel sanning i högre grad i DText än NText. 2. Som verifiering av hypotesen om den normala formen för en notis av här diskuterad sort skulle gälla om deltagarna återgav DText i NText:s form men inte vice versa.
3. Möjligen skulle också själva återgivningen av anföringen förändras på olika sätt beroende av den typ som deltagarna fått lyssna till.
Testresultat
I uppställningen avser A varianter av svar där anföringssats och talesman anges initialt (dvs. på första, andra eller tredje ledplats före anföringen); B varianter av "detta sade"-typen och C återgivningar där enbart själva anföringen förekommer.
Enligt hypoteserna skulle A överväga för NTexterna medan man kunde räkna med en jämnare fördelning för DTexterna även om också här A-typen borde överväga. (JAG BEKLAGAR ATT TABELLERNA BLIR YTTERLIGT SVÅRLÄSTA GENOM MISSLYCKAD ÖVERFÖRING FRÅN ORIGINALET!)
Studerande i svenska (44 pers.)
A B C A B C
NT1 18 1 2 =21 DT1 9 7 7 =23
NT2 17 0 3 =20 DT2 9 9 5 =23
NT3 12 2 6 =20 DT3 3 6 14 =23
Sa 47 3 11 Sa 21 22 26
1 4 (Medelbetyg i svenska ht 77: 2,96. 26 p.ers)
A B C A B C
NT1 5 3 5 =13 DT1 6 7 0 =13
NT2 6 4 3 =13 DT2 7 5 0 =12
NT3 0 3 8 =11 DT3 1 1 10 =12
Sa 11 10 16 Sa 14 13 10
II 2 (Medelbetyg i svenska ht 77: 3,08. 19 pers.)
A B C A B C
NT1 7 1 1 = 9 DT1 1 5 4 =10
NT2 6 1 1 = 8 DT2 1 6 2 = 9
NT3 3 0 4 = 7 DT3 1 0 7 = 8
Sa 16 2 6 Sa 3 11 13
åk7 (34 pers..)
A B C A B C
NT1 8 3 7 =18 DT1 4 9 3 =16
NT2 3 4 4 =11 DT2 3 7 5 =15
NT3 0 1 5 = 6 DT3 0 6 4 =10
Sa 11 8 16 Sa 7 22 12
Sammanlagt deltog 123 personer
Som framgår av siffrorna går resultatet i linje med hypoteserna i vissa avseenden. I sammanlagt 26 fall har anföringssats och talesman utelämnats vid återgivandet av "detta sade-text" i universitetsstuderandenas svar medan siffran för "normaltexterna" är 11. För II 2 gäller samma proportioner medan förhållandet är det omvända i I 4 och åk7.
Tendensen att förändra en hörd "detta sade-text" till "normaltyp" är uttalad hos universitetsstuderandena och i I 4 , inte helt ovanlig i åk 7 men endast sporadisk i II 2 . Förvånande nog förekommer också omskrivningar från "normaltyp" till "detta sade-typ", främst i I 4 och åk 7; i II 2 och bland de universitetsstuderande förekommer detta i endast några ströfall. Givetvis leder utfallet härvidlag till misstanken att tendensen att uppfatta "normaltypen" som normal är beroende av utbildning och ålder. Det är en fråga som kan prövas ganska enkelt genom fortsatt testning av samma slag.
Däremot har den centrala frågan huruvida en anförings epistemiska status är avhängig av placeringen av anföringssatsen inte kunnat besvaras med detta enkla test; för detta fordras mer sofistikerade undersökningar. Att kännedomen om sagesmannen är en viktig variabel bekräftas dock entydigt genom de relativt många C-versionerna av text 3 oberoende av vilken texttyp som lästs. Det kan rimligen förklaras av att Löwbeer är en okänd person i jämförelse med de två som förekommit i föregående texter. (Det bör tilläggas att svar som "någon (på SÖ) sa att ..." givetvis inte räknas till kategori C.) Några entydiga svar på hypotes 3 finns knappast i materialet.
Även om själva huvudfrågan alltså inte ännu fått sitt svar pekar heller ingenting mot en falsifiering av hypotesen; däremot pekar allt mot att fortsatta undersökningar kommer att kunna bli fruktbara och pragmatiskt relevanta.