ANIMABalett på Göteborgsoperan |
Den klassiska baletten lever farligt. Visst finns de mest hängivna entusiasterna kvar, oftast i skepnad av flickor i puberteten och homosexuella män, men balettskaparna kämpar fortfarande med och mot traditionen. Cullbergbalettens berömda parafraser på de gamla klassikerna Giselle, Svansjön, Törnrosa lär väl klyva publiken i två mycket klart avgränsade grupper: hängivna dyrkare och frenetiska hatare. De förra upplever att Mats Eks versioner befriar de gamla slagdängorna från överromantisk bråte och melodramatisk övertydlighet, de senare upplever hans originella och synnerligen personliga grepp om baletterna närmast som blasfemi.
Mellan dessa ytterligheter lade sig Ulf Gadd när han skapade dansdramat på gamla Storan. Han förenad modernt drama, klassisk eller modern musik och fri dans med klassiska inslag till en säregen och konstnärligt ny form som gjorde Storanbaletterna till det mest intressanta på Sveriges danshimmel under ett drygt decennium.
I hans efterföljd har Göteborgsoperans balett haft att kämpa med en påtaglig identitetskris; medan baletten var fullt jämlik operan i det gamla huset så är den nu som i flertalet andra operahus runt om i världen klart underordnad musikdramatiken. Det beror inte minst på den otydliga inriktningen under senare år, och karaktären på Göteborgsoperans senaste balett, den helt nyskrivna Anima med koreografi av stockholmsdansaren Pär Isberg, är ett tydligt exempel på detta.
Själva storyn är överraskande nog nästan identisk med den i många av klassikerna, trots att den bygger på en novell av Gustav Sandgren: en ung man träffar en huldra i skogen vars frihetslängtan smittar honom så att han drömmer om att göra sig oberoende av familjens fyrkantiga tillvaro. Men han vågar inte bryta med sina borgerliga förhållanden, utan gifter sig med flickan hans mor har utsett åt honom och blir sedan galen av längtan efter det som huldran representerar i hans fantasi. Redan valet av en så ofta genomtröskad story är ett dilemma för Isberg. Dansstilen är tydligt influerad av Birgit Cullberg men vilar på stadig klassisk grund, vilket innebär att rörelserna är utpräglat vackra och harmoniska faktiskt också i avsnittet på dårhuset. Det som överraskar mest är alltså det konventionella greppet.
Isberg har som musik valt olika delar av den kände amerikanske minimalisten John Adams produktion. Vilken betydelse musiken har för upplevelsen av dans blir oerhört tydligt. Adams tidigaste och mest minimalistiska produktion är den som genom sina pregnanta och spännande rytmer är mest levande. Hans senare, alltmer konventionella kompositioner, föreföll mig avsevärt mycket mindre givande och därmed blev det också svårare för bl. a. huldran (Rei Watanabe) att fascinera. Men detta var dock säkert huvudsakligen koreografens fel: trots att huldran i svensk folktro och i Sandgrens novell spelar en klart erotisk roll så är hon på Göteborgsoperan ett asexuellt naturväsen. Den unge mannen var i Mattias Sunesons gestalt ännu mindre begriplig: han dansar genom hela baletten med alla dess skiftande stämningar med vad jag från första bänkraden uppfattade som oföränderligt samma oskuldsfulla ansiktsuttryck, en Putte i blåbärsskogen.
En enda gestalt utstrålade en erotisk dragningskraft, Näcken i Jo Kanamoris tvetydigt men utpräglat könsliga framställning. Han framträder bara i ett kort mellanspel och hans funktion i dramat förblir oklart. I övrigt är framställningen (till skillnad från en del klassiska baletter) ovanligt tydlig och scenografiskt ovanligt lyckad: den sjö som traditionellt förekommer i en klassisk balett är lika enkelt som genialt åstadkommen genom en stor duk och ljuseffekter. Det kan faktiskt inte beskrivas, det måste ses!
Anima är en mycket sobert framställd men ändå ganska likgiltig balett. Liksom operorna ges den med två besättningar - kanske får den en mer fascinerande framtoning med ett annat lag än det jag råkade se.
Peter Cassirer