EFFEKTSTUDIEN |
RAPPORT 1992
"Effektstudien" är namnet på den verksamhet som initierades av institutionen för nordiska språk med anledning av en inbjudan från RUFU (Rådet för lärarutbildningens utbildningsforskning och utvecklingsarbete) att inkomma med förslag till pedagogisk/didaktisk forskning. Institutionen erhöll ett anslag motsvarande lön för en lägre lektorstjänst under två år; anslaget emanerar från Skolverket och distribueras via RUFU. Från anslaget avgår universitetets förvaltningskostnader, vilket medför en reduktion med 12%.
Projektet utgår från följande frågeställningar:
Hur utnyttjar de studerande sina kunskaper i fonetik, fonologi och grammatik i sin undervisning och - inte minst - i sin bedömning av sina elevers muntliga och skriftliga prestationen?
I vilken utsträckning kan våra studerande utnyttja sina kunskaper i textlingvistik vid handledning av sina elevers skriftliga produktion?
Vilken verkan har institutionens försök att göra de studerande medvetna om den relativa innebörden i begreppen "rätt" och "fel" i språket?
Vilken verkan för undervisningen i skolan har institutionens betonande av momentet språksociologi förlärarnas beteende och attityder i klassrummet?
I vilken mån underlättas arbetet i klassrummet av att läraren genomgått någon eller några fördjupningskurser i svenska språket?
Vilken betydelse har författandet av en självständig uppsats på C, D eller E-nivå för lärarens undervisning i skolan?
Vilken verkan har vår undervisning i muntlig framställning för lärarens egen muntliga framställning och för hans undervisning i momentet?
Bakgrund till projektets frågeställningar är bl a i bredden i vår utbildning; det kan vara en ganska vid klyfta mellan de krav på relevant utbildning som ställs på den yrkesförberedande utbildningen för lärare i grundskolan och gymnasiet och de krav som ställs på en undervisning som stimulerar till forskarutbildning och som i bästa fall leder till fortsatt forskning. (Samma problem ligger bakom institutionens examinationsprojekt "Kommer det här på tentan, magistern?")
Det egentliga arbetet med projektet kom igång i början av höstterminen 1991. Efter förfrågningar bland institutionens lärare om intresse att medverka i projektet konstituerades en grupp som förutom mig består av tre lärare/forskare vid institutionen.
Vi har i inledningsskedet haft ett antal värdefulla samtal med Ference Marton och med Sigrun Gudmundsdottir från Trondheim (tidigare Reykjavik och Berkeley) som vid några seminarier med projektgruppen gav oss värdefulla synpunkter på uppläggningen av såväl Effektstudien som projektet "Kommer det här på tentan, magistern?" (vid Högskolans Grundutbildningsråd). Vår förhoppning om att mer permanent kunna knyta någon pedagogisk expert till projektet har tyvärr inte kunnat genomföras.
GENOMFÖRANDE
En förfrågan om intresse att medverka gick ut till 291 skolor i västra Sverige i regioner där vi hade anledning att anta att svensklärarna hade studerat hos oss. Vi fick ett femtiotal svar, huvudsakligen från individuella lärare och i ett fall också från en skola som ansåg att projektet var intressant. Den övervägande delen av svaren kom från lärare som läste för ganska länge sedan; en riktad inbjudan gick därför ut till ca 200 lärare som läste hos oss 1989/90 i mars 1992. Från dessa kom ett stort antal brev i retur (vilket jag nämner eftersom det faktum att vi helt förlorar all kontakt med våra fd studerande utgör ett besvärande hinder för longitudinella uppföljningar!). Två av de tillfrågade har inlemmats i projektet... Jag är därför i skrivande stund i färd med att försöka få kontakt med ett hundratal fd studerande som jag själv hr undervisat.
Proceduren vid genomförandet har varit följande: jag besöker en lärare och har ett ingående samtal med vederbörande om frågorna ovan. I regel besöker jag vid detta eller annat tillfälle också en lektion som läraren håller. Jag ber också läraren att i lugn och ro tänka över vad han eller han skulle önska sig för moment vid en eventuell fortbildningsvecka vid vår institution.
RESULTAT
De intervjuer och studiebesök vi hittills gjort på grundskolans högstadium, där de lektioner vi har bevistat hittills huvudsakligen har kretsat kring grammatik, har givit en överraskande tydlig bild av att lärarnas ämneskunskaper - trots att urvalet säkerligen är mycket snett positivt! - är otillräckliga för att de på ett naturligt sätt skulle kunna ta tillvara de frågor och synpunkter som eleverna ger uttryck åt. Det leder exempelvis till att lärarna rättar saker som inte är fel och att de inte förmår sätta elevernas eget språk in i en adekvat teoretisk ram. Här följer tre exempel; det första är relativt trivialt och kan förklaras med otillräcklig ämneskunskap hos läraren:
1. Läraren går igenom pronomina och frågar efter beteckningen av ett sin i texten. När han får svaret "possesivt" ändrar rättar han till reflexivt! Rätt fullständigt svar vore possesivt reflexivt pronomen.
Anledningen till lärarens felaktiga rättning är säkert att han vid tillfället är så inställd på att lära ut just reflexiva pronomen att han inte kan hålla begreppsapparaten klar för sig - min närvaro i klassrummet gör saken säkert inte bhättre! Liknande anledning ligger säkert bakom även följande fall och belyser risken med ett alltför målinriktat utlärande:
2. Vid genomgång av substantivet diskuteras deklinationerna, dvs de olika pluralmorfem som svenska substantiv kan få (-or, -ar,-er, -n, -ø). På frågan "Vad heter flicka i plural svarar en gosse flickor men blir genast rättad av en annan gosse som ropar "flicker heter det!"
Med gott om tid och med siktet inte så ensidigt iriktat på att lära ut just ordklasserna kunde läraren här ha tagit upp motsättningen mellan tal- och skriftspråk och hur grammatiken kommer in i språkvårdsdiskussionen. (Adolf Noreens språkvårdssynpunkt på sin tid, att ersätta pluralmorfemet -or generellt med -er kunde kommit med som anekdotisk referens!)
3: På lärarens fråga om exempel på olika ordklasser nämner en elev långt som exempel på adverb. Läraren blir brydd; det verkar som om han tänker: Ja, men lång är ju egentligen ett adjektiv?! Som konsekevens av detta blir läraren osäker och mumlar något om att faktiskt vore ett bättre exempel på adverb. Här missar läraren att från ren minnesinlärning komma över i förståelseinlärning, nämligen genom att diskutera kriterierna för attribution till viss ordklass: FORM, BETYDELSE och FUNKTION. (Här finns affinitet med institutionens ovannämnda examinationsprojekt.
Ovan nämnda misstag från lärarens sida kan ha flera orsaker, där våra bristande resurser och den korta utbildningstiden är givna. Men det kan också vara så - vilket förstås är projektets (i mina ögon redan bekräftade) hypotes - att institutionens utbildning i grammatik inte är den mest ändamålsenliga.
Grammatik och fonetik utgör traditionellt de första kurserna i våra olika utbildningsvägar och linjer. Skälet är uppenbart för envar som har erfarenhet av språkvetenskap: kunskaper i dessa moment är oundgängligen nödvändiga för studier i ett språkligt ämne. Men det har inte riktigt velat spira ur den bottenplatta av grammatik och fonetik som vi har lagt, och det har också visat sig i kurser som kommit efter de grundläggande att innehållet dels till stor del varit glömt, dels inte relevant för de tillämpande momenten.
Ett av de senare momenten är skriftlig framställning. Den traditionella grammatik vi lär ut behandlar knappast frågor med relevans för detta moment. Därför är det inte förvånande att lärarna i skolan saknar adekvata verktyg för att förklara för sina elever hur de fel de gör ska bättras.
Ett påtagligt resultat redan på detta stadium av projektet är att det visar hur angelägen en utveckling av textgrammatik för blivande lärare är och i konsekvens därav hur viktigt det vore att vi förde en genomgripande diskussion om vad det är för slags grammatik vi ska lära ut.
De koncentrerade småpoängskurserna som vi har vant oss till med efter PUKAS-reformen har lett till en egentligen alldeles onödig fragmentering. Genom ett skenbart tillmötesgående mot studenterna har vi betraktat ett moment som definitivt och en gång för alla "avtentat". Poängmodulerina i kombination med denna inställning gör ett moment till en hermetiskt sluten enhet.
I grammatik vore det i stället mycket mer ändamålsenligt att i stället för att som nu ha en koncentrerad, fragmentariserad fempoängskurs att lägga in grammatiska aspekter i alla kursavsnitt där de är motiverade. I bästa fall skulle de repeteras där, men i beaktande av de dåliga förkunskaperna hos studenterna i kombination med den korta tid som kan anslås till varje moment måste man nog kallt räkna med att åtskilligt måste läsas resp. undervisas ffg. Då skulle exempelvis en diskussion om restriktiva och icke-restriktiva relativsatser och adjektiv hamna i stilistikavsnittet, där frågan är relevant och textlingvistiken diskuteras i momentet skriftlig framställning. Detta innebär att vi dels bör ha en introducerande, elementär inkledningskurs, dels integrerad grammatik i olika moment och slutligen - eventuellt på fördjupningsnivå - ett speciellt kursavsnitt som tar upp intressanta grammatiska problem för att fånga upp grammatikintresset.
Det kan vara av intresse att notera att den annorlunda uppläggningen av kursen Svenska språket har givit mycket goda resultat. Där inleds och motiveras grammatikstudiet av språkriktighetsfrågor. I den senaste och mest långtgående uppläggningsvarianten, där jag själv var huvudansvarig för i stort sett hela första terminens undervisning, motiverade jag grammatikstudiet med att utgå från den i svensk språkvård mycket diskuterade frågan om huruvida det kan anses vara "korrekt" att skriva "han är större än mig". Av de studerande begärde jag i stort sett inte mycket annat i det introducerande grammatikmomentet än att de skulle kunna förklara de olika inställningar man kan ha till frågan i grammtiska termer.
Detta kan tyckas vara en skäligen enkel och begränsad uppgift, men det är det inte! För att förklara skillnaden mellan jag och mig i exemplet ovan måste man kunna förklara bland annat
skillnaden mellan huvudsats och bisats
skillnaden mellan konjunktion och preposition
de morfologiska konsekvenserna av prepositionsstyrning
skillnaden mellan genitiven av personliga pronomina och reflexiva possesiva pronomen och relevansen av denna skillnad för grammatiska resonemang som hävdar att än kan vara preposition i den ovan nämnda satsen.
Jag vill hävda att den som kan lösa uppgiften inte bara kan åtskilligt med grammatik, han och han måste också ha förstått vad det rör sig om!
Ett knappast förutsebart resultat av projektet är att uppläggningen av undervisning i grammatik på grundskolan verkar följa universitetets, dvs lärarna lägger in en period av grammatikstudium helt ointegrerat med andra moment under någon period. Lärarna tar således med sig vårt fragmentariska synsätt till skolan. Dessutom finns fn mycket olika inställning till grammatik ute i skolorna: somliga metodiklektorer lär anse att momentet är helt och hållet försumbart och vissa lärare uppfattar grammatik som service för de främmande språken. Denna sista inställning visar att vi inte har nått ut med relevant grammatikundervisning, för givetvis är grammatisk teori och terminologi oumbärlig vid resonemang om alla språkliga frågor i modersmålet, även om det sannolikt rör sig om andra aspekter av grammatik än de som är av primärt intresse vid inlärningen av ett annat språk.
Det förefaller således som om vår undersökning skulle kunna få genomgripande verkan för uppläggning och innehåll av åtminstone ett av våra huvudmoment. Det förefaller inte uteslutet att betydande förbättringar enligt den skisserade vägen ovan skulle kunna åstadkommas utan betydande resursförstärkningar. Underlaget som vi hittills fått fram pekar på önskvärdheten av en reell integration mellan ämnesteori och metodiska aspekter, dvs didaktik. Urval av stoff och kombination av olika perspektiv eller aspekter av stoffet faller ju in under den didaktiska överrubriken. Det är i hög grad önskvärt att lärarna i ämnesteori får fortbildning i ämnesdidaktik och de i ämnesdidaktik får fortbildning i ämnesteori. Detta sker givetvis bäst i gemensamma seminarier i anslutning till vår gemensamma undervisning!
I samband med detta vill jag gärna slå ett slag för att två lärare undervisar samtidigt i vissa delar av vissa moment. Min egen erfarenhet av sådan sam-undervisning från kurserna i Retorik och Svenska språket visar, att undervisningen blir avsevärt mer än dubbelt så effektiv än ensamlektioner om lärarna kan samverka i positiv anda och komplettera varandra.
På grundval av de erfarenheter jag hittills vunnit i projektet vill jag uttala som min bestämda uppfattning att vi bör verka för en forskarutbildning på ämnesteoretisk grund med didaktisk inriktning i svenska där också den litterära inriktningen integreras. Denna forskarutbildning skall syfta till lic.- eller doktorsexamen i ämnet Svenska med inriktning mot läraryrket och vara inriktad på gymnasielektoret.