Det florerar en svårutrotlig myt om kroppsspråkets betydelse
i vår kommunikation. Det finns knappast någon enda bok i presentationsteknik
eller populär retorik där det inte förekommer en siffra
på hur mycket av ett budskap som förmedlas av kroppsspråket
och hur mycket (eller rättare sagt: litet) som förmedlas av orden.
När jag föreläser om retorik och kommer till den femte och
sista delen i det klassiska systemets anvisningar för hur talaren
skall förbereda sig, själva framförandet av talet (se de
fem delarna i slutet av artikeln!), brukar jag fråga auditoriet om
de har någon uppfattning om hur stor del av ett budskap som förmedlas
med kroppen och hur stor del som förmedlas med ord. Det slår
aldrig fel: flertalet tror sig med säkerhet veta att mellan 70 och
90 procent av ett budskap förmedlas med kroppen. Resten svarar orden
för. Siffrorna varierar givetvis men alla har fått sig itutat
av någon av de många konsulter i presentationsteknik som de
har råkat ut för, att kroppen betyder mer är språket
när det gäller att överföra information.
Då frågar jag hur mycket av det jag har sagt under föreläsningen
som de skulle ha kunnat ta med sig hem om jag inte hade sagt något
utan bara hade stått och uttryckt mig med mitt kroppsspråk.
Vid det tillfället inser också den mest lättlurade att
pratet om att si-och-så många procent av budskapet åstadkoms
av annat än orden måste vara nonsens.
I slutet av femtiotalet publicerade en amerikansk forskare resultat från
en undersökning i vilken han hade kommit fram till att kroppsspråket
avslöjar långt mer av vår attityd än ord gör.
Denna iakttagelse, som inte är särskilt överraskande, har
sedan vanställts i populärvetenskapliga böcker i presentationsteknik
år efter år till att gälla "kommunikation" och
rent av information.
Så långt är dock alla överens: kroppsspråket
är avgörande då ansiktsuttryck, kroppshållning och
gester motsäger det man säger i ord. Det beror på
att vi inte har lärt oss att ljuga lika bra med kroppen som med orden
(såvida vi inte är utbildade skådespelare) och att vi
därför tror i första hand på det vi ser snarare än
på det vi hör. Ögat är ju också vårt främsta
organ för varseblivning: det vi har sett "med egna ögon"
betvivlar vi aldrig!
En bild säger mer än tusen ord, heter det. Anledningen till det
är inte minst att vi inte vet så noga hur vi ska tolka bilden
utan ord. På samma sätt kan det nog ofta också vara med
kropsspråket: om Göran Persson tar av sig glasögonen i
vissa situationer så måste det inte nödvändigtvis
betyda något specifikt och inte heller måste det nödvändigtvis
alltid betyda detsamma och slutligen måste det inte betyda något
alls.
ANSIKTSUTTRYCK KAN
VARA SVÅRTOLKADE: GRUBBEL ÖVER LIVETS MENING OCH SVÅRARTAD
FÖRSTOPPNING KAN TA SIG LIKNANDE UTTRYCK. (CARL HAMMARÉN)
Inom den allmänna teckenläran, semiotiken, skiljer vi mellan
tecken för något och tecken på något.
Språket, orden, är tecken för något annat: vi slipper
som Gulliver att släpa på alla föremål som vi vill
"tala" om; vi kan använda symboler i stället, för
vi har kommit överens om att ordet stol ska betyda just 'stol'.
Kroppspråket, så länge det är omedvetet, hör
i stället till "tecken på". Och dessa tecken har vi
inte lärt oss i Läsebok för folkskolan utan genom att leva
oss in i en kultur där det finns en uppsättning visserligen kända
men knappast kodifierade gester, miner och rörelser som signalerar
vissa saker. Och några av dessa signaler är mer naturliga än
andra: om vi ser ut som om vi just hade svalt något synnerligen illasmakande
slickar vi oss inte belåtet om läpparna.
Antagligen är det så att ju viktigare vi tycker att budskapet
är, desto mindre viktigt blir sättet det framförs på.
Samtidigt kan vi också kan vända på kuttingen: ju märkvärdiga
själva framställningen är, desto större risk att vi
missar budskapet.
Gamle Demosthenes, han med kiselstenarna (se nedan), lär ha sagt att
framförandet är det viktigaste, det näst viktigaste och
det tredje viktigaste i ett tal. Huruvida det som sägs i denna aforism
verkligen är riktigt har diskuterats mycket under retorikens tvåtusenfemhundraåriga
historia. Demosthenes stod utomhus (givetvis utan några tekniska
hjälpmedel) och skulle tala till många människor. Självfallet
gällde det för honom i första hand att göra sig hörd.
Om talaren inte hörs kan han ju ha hur bra åsikter som helst
hörs han inte är det ingen större idé att ställa
sig till att tala.
Att framförandet fortfarande betraktas som så viktigt trots
alla mikrofoner och andra hjälpmedel som vi moderna människor
har till vårt förfogande beror givetvis på att ett tal
som framförs illa eller av en person som inte har tillstymmelse till
utstrålning eller karisma har små utsikter att övertyga,
hur bra idéer det än innehåller. Det finns en minimigräns
för både framförandets och innehållets kvalitet:
ett uruselt framförande kan förstöra det bästa innehåll
och utan något innehåll blir en superframställning bara
underhållning. Jag kan ge ett exempel på detta med en egen
upplevelse.
På en konferens om examinationsformer vid universitet och högskolor,
skulle jag rapportera om mitt projekt "Kommer det här på
tentan, magistern?". (Projektet visar hur skol-betonad vår universitetsutbildning
har blivit och hur fixerade studenterna är vid tentamen och det diskuterar
olika examinationsformer och deras effekt på inlärningen.) Före
mig talade en matematiker från Chalmers. Han var underbart underhållande,
faktiskt så rolig att auditoriet vred sig av skratt. Jag blev allt
mer beklämd: hur skulle åhörarna reagera på mitt
förvisso intressanta men ack så föga underhållande
anförande? Mina farhågor infriades; entusiasmen under mitt föredrag
var lindrig.
Några veckor senare träffade jag en kollega som hade varit på
samma konferens och jag berättade för honom om min obehagliga
upplevelse. Vi var överens om chalmerslärarens strålande
roliga framförande. Så skulle vi tala om innehållet i
hans föredrag, men då kom ingen av oss ihåg vad han egentligen
hade sagt knappt ens vad han hade talat om. Min kollega kom däremot
ihåg mina "intressanta siffror". Det var inte bara en stor
tröst, det var också en bekräftelse på innehållets
betydelse! Jag är dock inte säker på att utfallet hade
blivit detsamma i en annan kultur. Vi i Sverige är inte lika imponerade
av retorik med stora åthävor som man är neråt kontinenten.
Det svenska retoriska idealet ligger nog ganska nära Ingemar Stenmarks
"D'e bare å åk". Anita Gradins "misslyckande"
i EU-sammanhang kan mycket väl bero på hennes saklighet och
på bristen i retorisk utsmyckning i texten såväl som framförandet.
Jag vill inte förneka att kroppsspråket är oerhört
viktigt i all retorik, men att sätta procenttal på hur stor
roll det spelar gentemot det talade ordet för innehållet i ett
anförande förefaller mig vara totalt omöjligt. Vi skulle
kunna jämföra med layouten av en tidningssida: den betyder givetvis
mycket för läslusten, men utan texten och bilderna går
det ju inte att göra någon layout överhuvud taget!
Kroppsspråket och minspelet är så viktiga eftersom de
förmedlar vår attityd, men som kommunikativt medel i meningen
informationsbärande är det avgörande bara när vår
kropp signalerar en motstridig attityd eller värdering än den
vår ord förmedlar. Som informationsförmedlare är vår
språk oöverträffbart!
Demosthenes: Den mest kända
av alla grekiska retorer är Demosthenes, född samma år
som Aristoteles, 384 f. Kr. Han var en framgångsrik politiker i Aten
som ivrigt uppmanade till motstånd mot makedoniern Alexander. När
denne hade intagit Aten var Demosthenes tvungen att gå i landsflykt,
där han tog sitt eget liv 322 f. Kr.
Om Demosthenes berättas att han stod vid havsstranden med kiselstenar
i munnen och övade upp sin röst genom att försöka överrösta
havets dån och vindens tjut. Denna bild är utomordentligt effektiv
i sin åskådlighet: vi ser ju mannen framför oss där
han står med sin fladdrande toga i stormen och tuggar kiselstenar.
Den som någon gång har hört berättas om detta minns
det, och det är den effekten som gör bilden till så bra
retorik. Att historien med allra största sannolikhet är en myt
(man lär sig inte tala med kiselstenar i munnen!) spelar mindre roll.
Cicero berättar i stället att Demosthenes sprang uppför
långa backar för att öka sin lungkapacitet. Den versionen
är långt mer sannolik, men den har inte samma retoriska kraft
som historien om kiselstenarna, eftersom den är mer vardaglig.
Text till Snobben: 
Av denna Snobben kan vi lära oss flera saker. För det första
att vårt kroppsspråk avslöjar vår sinnesstämning.
För det andra att vi kan påverka vår sinnesstämning
med vår kropp inte minst med hjälp av andningen. Och för
det tredje att det kan vara skönt att deppa ibland.
De fem delarna i arbetet med tal enligt den romerska retoriken (Cicero,
Quintilianus) kompletterat med en inledande del (Syfte) som förutsattes
av romarna:
SYFTE
analys av problemen och situationen uppläggning av strategin
intellectio
INNEHÅLLET
ARGUMENTEN
inventio
DISPOSITIONEN
dispositio
SPRÅKET -- STILEN
elocutio
*
MINNESTEKNIK
memoria
KROPPSSPRÅK
OCH
ARTIKULATION
actio pronuntiatio