KVALITET ELLER GENOMSTRÖMNING?Samarbete eller konkurrens på universitetenPrisbelönad artikel i Universitetstidningen |
När människor säljer sin kropp kallas det prostitution. Vad ska vi kalla det när universitet säljer sin själ?
Utbildningsdepartementet kallar det bland annat konkurrensbaserad, prestationsinriktad resurstilldelning. De föga tilltalande effekterna av "payment by results" i England skrev Birgitta Skarin Frykman om i Universitetstidningen 2/93. Men vi behöver inte gå utomlands för att se vad marknadsanpassning av den offentliga sektorn innebär: Sveriges sjuksköterskor protesterar i skrivande stund mot den sociala och medicinska nedrustningen som nu har pågått i Sverige i flera år. Deras drastiska affischkampanj har väckt stor uppmärksamhet: "De gamla kostar för mycket. Stäng långvården och låt dem dö!" heter det. Vad ska universitetet köra med för slagord för att marknadsföra den prestations inriktade resurstilldelningen? Vad sägs om "Vid Göteborgs universitet blir du docent på tre år utan förkunskaper!" eller "Bli läkare utan att egentligen anstränga dig - läs i Göteborg!" eller "Strömma igenom Göteborgs universitet - här fastnar inget!" (© artikelförf.)
Det luriga med utbildningsdepartementets nya budgeteringsprinciper är att de i förstone verkar ha en del för sig. Det kan ju inte vara fel att den bästa utbildningen skall dra till sig de bästa studenterna och de mesta pengarna. Det problematiska med denna elitistiskt-darwinistiska attityd är ju att den som en obönhörlig konsekvens får att alla små och "lågpresterande" institutioner slås ut. Men även om man skulle acceptera detta så faller idén om konkurrerande universitet därför att den bygger på en förutsättning som inte håller. Det är ju bostadsort, tradition, familjeförhållanden, arbete och arbetstillfällen som reglerar var en svensk student studerar. Hur många studenter jämför utbildningsplaner och litteraturlistor vid olika universitet för att bilda sig en uppfattning om vilken ort de vill gynna med sin närvaro och sina studiemedel? Det ska nog mer till än konkurrerande universitet för att ändra på det mönstret.
Att horder av ungdomar i östra Sverige skulle störta till Göteborg därför att man känner sig tilltalad av vår utbildning till svensklärare för att sedan flytta till Lund för att läsa engelska - det är sannolikt en totalt orealistisk föreställning. Möjligen är den i princip något mindre osannolik på forskarnivån: det vore väl i och för sig fullt möjligt att någon av våra doktorander som specialiserat sig på retorik skulle kunna tänka sig att flytta till Uppsala - landets enda professor i ämnet finns där - men inte ens de som inte har familj och annat som binder dem vid hemorten förefaller att ens ha reflekterat över den möjligheten. Hur fast mönstret är visar det faktum att vi vid våra senaste tillsättningar av högskolelektorat i svenska språket inte har fått någon enda sökand e från något annat universitet!
Konkurrens är således knappast botemedlet för grundutbildningen , och konkurrens i stället för samarbete har vi gunås nog av på en universitetsinstitution. Därför är det befriande att läsa Jan Lings lågmälda men otvetydiga deklaration om civil olydnad när han i sin artikel i Universitetstidningen 2/93 "Hur får vi snurr på universitetet?" konstaterar att Göteborgs universitet visserligen är skyldigt att följa statsmakternas övergripande mål men att det samtidigt är vår uppgift att tolka anvisningarna så att vi inte bryter mot universitetens traditioner. Men när Jan Ling varnar för risken att institutionerna med den prestationsbelönande resurstilldelningen kommer att se mer till kvantitet ("genomströmning") än kvalitet och att vi kommer att ägna oss åt meningslös tävlan för ökade resurser och ekonomisk tillväxt i stället för att vårda universitetets tradition att kritiskt granska, ifrågasätta och formulera nya, spännande frågor - ja, då är det fråga om inte den varningen redan kommer för sent. Ett "genomströmningstillägg" kommer med ofelbar automatik att få till konsekvens att vi också kommer att få ökad genomströmning. Det är föga realistiskt att tro att universiteten skulle reagera annorlunda på belöningar än de råttor som den gamle behavioristen Skinner på sin tid experimenterade med.
Eftersom man nu efterlyser medicin för universitetsutbildningen så måste den ju vara sjuk. Vad lider den då av för krämpor? Det sägs inte rent ut i Jan Lings artikel men att döma av hans frågor om huruvida universitetet skall vara ett högt specialiserat elitinstitut, en institution för yrkesförberedande utbildning eller en bildningsanstalt med samhälleligt ansvar för arbetslös ungdom och kunskapstörstande pensionärer i kombination med hans förbehållslösa deklaration att yrkesutbildningarna måste vila på vetenskaplig grund och vara forskningsrelaterade, så är det universitetets identitet - dess själ - som i själva verket är den springande punkten.
Den tanken får stöd i resultaten av två projekt som jag just lagt sista handen vid.
Vår institution ansvarar bl. a. för den språkliga ämnesteorin i utbildningen av blivande lärare i svenska. Äv en om vi har ambitionen att utbildningen ska anknyta till vår forskning och stimulera studenterna till fördjupade studier , så har detta inte lycka t s särskilt väl. Mycket få av våra lärarstuderande fortsätter till fördjupade studier och forskning. Vad det kan ha för orsaker var en av grundfrågorna i projektet "Kommer det här på tentan, magistern?" , ett projekt som jag f. ö. presenterade i denna tidnings andra nummer. Det undersöker examinationens roll i ett universitet som studenterna kallar för "skolan", där de talar om sin grupp som "klass" och kallar sin lärare för "magister". Inget ont om skolan, men det kan inte råda minsta tvivel om att dessa ord är ett påtagligt symtom på universitets förvandling.
D et andra pro jektet, som har det intetsägande namnet Effektstudien , ser problemet från andra hållet och ställer frågan i vilken mån vår utbildning för blivande lärare i svenska har varit relevant för det lärarna själva gör i klassrummet. Man hade ju kunnat hoppas att vi hade lyckats så mycket bättre i detta avseende, men min slutsats av båda projekten är (och den tycks ju sammanfalla med Jan Lings) att vår nuvarande utbildning är en inte helt ändamålsenlig kompromiss mellan tre olika inriktningar i vår utbildning: för det första det rent grundläggande och kunskapsförmedlande inslaget som inte mycket skiljer sig från skolans och som i ett ämne som de studerande redan har stiftat bekantskap med i skolan brukar motiveras med deras bristande förkunskaper . För det andra den inriktning och ambition som ankyter till universitetets traditionella uppgift att utveckla den kritiska förmågan och stimulera till forskning. Och för det tredje slutligen den yrkesförberedande delen - vad gäller blivande lärare en utbildning som för lägre stadier tidigare helt låg vid en fristående lärarhögskola eller ett seminarium men som på senare tid allt mer integrerats med vår egen verksamhet.
Sannolikt har många - kanske alla - institutioner med yrkesförberedande utbildning liknande problem att förena yrkesutbildningens krav med forskningsanknytningen. En anledning till detta kan vara att vi är för hårt specialiserade och att kurserna är alltför splittrade på moduler, moment och olika lärare. Att dessa olägenheter skulle kunna avhjälpas med prestationsbaserad resurstilldelning har jag mycket svårt att tro. Däremot skulle ytterligare satsningar på intern kompetensuppbyggnad för oss universitetslärare sannolikt ge goda resultat. Jag tänker mig ämnesvisa seminariecirklar - kanske initierade av det Pedagogiska utvecklingsrådet - med intern och ömsesidig fortbildning av såväl didaktiker som ämnesteoretiker. Det skulle ge båda grupperna värdefulla insikter och bredda vår kompetens.
Om mycket i de aviserade förändringarna av resurstilldelningen verkar orealistiskt, så finns det ändå ett mycket glädjande inslag: den aviserade kvalitetskontrollen. För det första är det stimulerande att någon äntligen överhuvudtaget intresserar sig för de t arbete som vi universitetslärare utför , för det andra vore det onekligen skönt om våra insatser bedömdes utifrån andra och mindre subjekt iva kriterier än vår egen själv( upp) - skattning.
Ett sätt att utveckla den kvalitetskontroll och kompetensutveckling som har initierats av enheten för planering och utvärdering på universitetet är att tillämpa extern examination. I vårt fall blir det med all önskvärd tydlighet uppenbart att konkurrensen har sina begränsningar: eftersom vi i ett ämne som svenska språ ket knappast kan vända oss till andra bedömare än våra kolleger vid andra universitet och eftersom vi näppeligen kan konkurrera med dem som ska hjälpa oss att bedöma våra studenters och våra egna prestationer, så faller konkurrenstänkandet på sin egen ogenomförbarhet. I stället hoppas vi som deltar i arbetet att samarbetet med andra universitet i de ämnesområden som intresserar respektive lärare ska leda till stimulerande utveckling av såväl den teoretiska som den didaktiska sidan av momentet.
Om det sammanfattninsgvis således är något fel på vårt universitet och på vår grundutbildning så är det att vi försöker vara så rationella, genomströmliga och effektiva att vi inte bara tappar helhetsbilden av vår utbildning utan, vad värre är, förlorar vår identitet som universitet - vår själ. Vi måste fortsätta att göra oss fria från PUKAS-reformens fragmenterande elände och återskapa en kreativ och konstruktiv miljö som kan få kärleken till att ställa relevanta frågor att blossa. Men dit leder inte konkurrensen - dit leder bara samarbete!