VAD TILLTALAR VI OSS MED? |
Under några år på sjuttiotalet såg det ut som om ett urgammalt problem i Sverige äntligen hade blivit löst: frågan om hur vi ska tilltala varandra. Som över en natt verkade alla opersonliga passivkonstruktioner av typen "Ska det has mer kaffe?" som bortblåsta. Plötsligen fanns det inga byrådirektörer och kamrerare längre - plötsligen var alla du. Det där var givetvis många inte alls glada över. Tidningarna var fulla av insändare från indignerade personer - oftast äldre damer - som protesterade mot den omotiverade intimiteten som de upplevde i det du som mötte dem från såväl gamla som unga som de inte kände och därför inte ville bli duade av.Men det är inte de äldre damerna som har vridit klockan tillbaka när vi nu på nittiotalet åter står inför tilltalsproblem i Sverige: det är den unga generationen, som aldrig har upplevt våndan att inte veta vad de ska kalla folk som de inte känner. Med friskt mod har de nu i snart tio år tilltalat folk med ni och de förstår inte alls när människor i sextioårsåldern reagerar med ilska på det tilltalet: de vill ju bara vara artiga. Vad dessa ungdomar nämligen inte vet är att den distans som kommer till uttryck i ni och som i främsta rummet skall markera en viss hövlighet när man inte käner den man talar till, att den distansen förr i tiden också kunde användas för att sätta folk på plats. Ni hade en klang av så stort avstånd att det kunde uppfattas som nedsättande, framför allt om det användes i samtal mellan personer med olika social status. Men det hindrar inte att den moderna varianten också fanns: vi har väl lite svårt att hålla löjet tillbaka när unga människor niar varandra i filmerna från femtiotalet som visas på TV.
I Svenska språknämndens kvartalstidskrift berättar den snart åttioårige f.d. överläkaren och författaren John Takman om förhållanden under sin studietid vid Karolinska institutet och hur ceremonimästaren i studentkåren tillhöll de nya studenterna reglerna för titelbortläggning. Notera då att det ingalunda gällde förhållandet mellan studenterna och professorerna utan mellan de nya och de äldre studenterna! Året var 1937, men hållningen verkar ju snarast medeltida. Det tyckte John Takman också - och sannolikt många med honom - och han tillämpade ett allmänt duande som skaffade honom några fiender men ännu fler vänner.
Takman berör ett mycket intressant problem när han diskuterar vådan av översättning till eller från språk där de sociala relationerna kodifieras språkligt på ett helt annat sätt än i svenskan. Det lär fortfarande finnas äkta makar i Frankrike som inte säger tu till varandra utan vous. Och i Tyskland finns det människor som har varit arbetskamrater i åratal och som inte drömmer om att tilltala varandra annat än med Sie, eventuellt kombinerat med titel eller ett "Herr Kollege". Att översätta till ni i sådana fall vore visserligen fel, men på satta sätt vore ett du rakt upp och ner inte heller helt korrekt, eftersom det ändå måste innebära någonting också i dessa kulturer att man niar varandra. Sanningen är nog den, att det är omöjligt att meddela graden av intimitet enbart genom valet av tilltalsord. Dessutom är valet av tilltalsord direkt kopplat till den socialgrupp talarna hör hemma i. "Kroppsarbetare emellan var duandet självklart sedan urminnes tider" konstaterar Takman i sin artikel. Det är i "finare" kretsar man har behov av att markera skillnad mellan folk och folk. Det är naturligtvis därför titulerandet försvann i kölvattnet på den stora vindkantringen åt vänster 1968 och det är därför vi har återfått behovet av distans efter klipparnas decennium.
Hjalmar Söderberg gick på sin tid in för den sk ni-reformen. Han ansåg att det vore angeläget att folk kunde tala med varandra utan att vara rädda för att såra samtalspartnern. Visste man inte titeln på den person man skulle tilltala var man ju tvungen att ta till den opersonliga passivkonstruktionen: "Stås det och väntas på bussen, månne?" Ni kunde man inte säga, och du var bara inte att tänka på. Men han blev till slut tvungen att konstatera att reformen aldrig kunde genomföras.
Nu, hundra år senare, är säkert många frestade att gå till kamp för att behålla duandet. Men det är nog för sent. Språket speglar samhället, och samhället har redan tagit det steg som fjärmat våra ungdomar från både solidarisk lönepolitik och solidariska tilltalsord. Det finns de som tror att det över huvud taget inte tjänar så värst mycket till med språkvård - språket tar den väg det behagar vad vi språkforskare än må tycka. I vart fall när det gäller titulaturen verkar dessa pessimister att ha rätt. Vad vi dock kan göra är att försöka förklara för dem som känner sig illa behandlade av dagens ungdom, att det nya ni inte alls innebär samma nedlåtande attityd som brukspatronens eller förmannens ni för femtio-sextio år sedan. Och vi bör också förklara för ungdomarna, att de kan förvänta sig olika slags reaktioner på ett eventuellt ni beroende på hur gammal den person är, som de tilltalar.Något bättre är situationen ändå i dag än för hundra år sedan, tror jag. I dag förefaller det avsevärt mycket lättare att säga till någon att man vill - eller inte vill - bli duad eller niad. Det är ändå ett stort framsteg!