SPRÅKHISTORISK ÖVERSIKT
ÖVER UTTRYCKEN
|
Tvivel och tveka går båda tillbaka till det i hela ie.området synnerligen produktiva morfemet *du i olika varianter: Hos Hellquist *dui (1253); Krahe *d(u)u (46); Pokorny * duo(u) m.fl. (228).
Det återfinns i en lång rad ord med betydelseelementet 'två' och det närliggande 'delad'. Tvivel är i germ. primärt belagt som substantiv (got. tweifl-, Hellquist 1966, s. 1252) med avledningsändelsen -pel, 'veck' (Pokorny 802). Tvivel motsvarar etymologiskt direkt tvåfald(ig) och måste rimligtvis innebära att man står inför två alternativ.
En annan förklaring till [f] i got. tweifl- ger Brugmann (1889), som antar urg. *tui- uo-n- resp. *tui- uo-n- för fht. zweho resp. zwifo (242), 'tvivel, tvekan' (jfr Kluge 1926, s. 58). Även om denna etymologi nu är övergiven till förmån för den tidigare refererade (Hellquist 1966, s. 1252), finns en fantasieggande överensstämmelse mellan fht. zweho, som är bildat med ie. avledningsändelsen *-ko-, och det andra ordet som vår undersökning gäller: den svenska avledningen tveka. (Det låter sig dock knappst med kända ljudförändringar i åtanke påstå, att det kan råda någon direkt förbindelse mellan det ie. avledningssuffixet och det nordiska.) Detta fht zweho har spårlöst försvunnit och återfinns inte i senarehögtyska, lågtyska eller nederländska.
Medan got. tweifl- har sina motsvarigheter i tvivl- i da. och no., så har isl. bildat sitt verb för 'tvivla' direkt på grundmorfemet: isl. tyja från twija (de Vries 602). Rester av *-ko-suffixet finns i got. tweihnai; jfr eng. between.
Med förleden duis rekonstrueras eng. (be)twixt (The Oxford dictionary...92) och ty. zwischen (Pokorny 231).
Enbart nordisk är -k-avledningen (Vigfusson xxiv, xxxiv; Hellquist 1891:146) som enligt Hellquist (1966) finns också i tveka. Tveka finns endast i svenskan och i vissa no. dialekter (Aasen 853). Ett belägg för fda tvæge finns dock förtecknat i Kalkars Ordbog med betydelseangivelsen 'tvivle' (500). Växlingen mellan sv. dial. tvika och tveka är geografisk variation; ett nordligt i slås i riksspråket ut av ett sydligare e (Bergman 163).
Det förhållandet att båda orden tveka och tvivla är bildade på amma morfem innebär att de rimligen har gemensamma betydelsefaktorer. I ljuset av vår aktuella frågeställning blir det faktum att mlt. twivel i första hand betytt "das Schwanken zwischen zwei Handlungen, Unentschlossenheit, Säumen, Zögern" och först i andra hand "schwanken zwischen zwei Ansichten, Zweispalt, Streit, Zweifel im jetzigen Sinne" (Schiller-Lübbe 648) - dvs i första hand 'tvekan' - ju synnerligen intressant. (Detsamma gäller ht Zweifel; Kluge 1960 s. 897). Det är belagt att det inlånade ordet i fornsvenskan bibehållit sin betydelse: i fsv. har tvifl etc kunnat betyda "betänklighet... tvekan" (Söderwall II:684). Enstaka klara belägg på motsvarande betydelse hos tvivla finns i SAOS ännu på 1600-talet. No. tvil kan jämte 'tvivel' betyda 'tvekan' (Knudsen & Sommerfeldt 3089). I da. synes enligt Ordbog over det danske sprog tvivl icke ha denna betydelse.
Än mer intressant blir frågan i ljuset av att fsv. tvekan i förta hand synes ha betytt 'tvivel': Söderwall anger som förta betydelse 'ovisshet, tvifvel' (Söderwall II:686). S.v. twäka anger han på tredje plats betydelsen 'tvifvla (på)' (ibid.). Enstaka belägg på denna betydelse hos verbet finns i SAOS fram till början av 1700-talet.
Frasen utan tvekan kan redan i de äldsta beläggen motsvara nsv. utan tvivel. I ett exempel hos Söderwall är utan tvekan satsadverbial: "vtan tväkan (absque ulla dubitatione) skalt thu hugnas mz honom j himerikis fadherlande" - citat från Heliga Bernards Skrifter. Söderwalls tolkning är oomtvistlig; i den fullständiga texten förekommer synonymnen iäfh (rad 10), som i svenskt lagspråk från äldsta tider står för 'tvivel' (Schlyter 336-337) såväl som 'tvekan' (Verelius, sv. jaf & jæf, 229) Schlyter (657) anför endast ett belägg på tvaek, 'tvivel, tvivelsmål' (se därom mer nedan).
I supplementet har Emils Olson tillfogat ytterligare två exempel på utan tvekan som satsadverbial, båda ur Historia Trojana, som med kontext lyder sålunda:
Hwad kwnno nw ...
Nödvändigheten att se uttrycket i en relativt omfattande kontext beror på att utan tvekan i fsv. också bör ha kunnat motsvara sättsadverbialet utan tvivel dvs betyda 'utan att tvivla'.
Excerpterna ur fsv ger således vid handen att "missbruket" av uttrycket utan tvekan som satsadverbial har funnits i svenskan länge. SAOS excerpter visar att den nu rådande regeln utbildades först relativt sent i nysv.
I SAOS excerpter av tvek, tvekan finns flera fall där ordet förnusvenska öron snarast betyder 'tvivel': "Medan de .. stodh i twijk...". I flera av exemplen framgår närheten i betydelse mellan tvekan och tvivel tydligt och gör det svårt att träffa något entydigt val mellan dem.
Tvekan och tvivel har alltså haft i stort sett samma betydelse i äldre svenska. Verben har sannolikt tidigare fått tydligare betydelseskillnad, även om tveka också har kunnat betyda "vara oviss, vara osäker, anse ovisst, icke rätt veta (om ngt förhåller sig på det ena eller det andra sättet), undra" (Söderwall II:686), dvs bl.a. motsvarat nsv. tvivla. I SAOS finns åtskilliga belägg på detta.
I det historiska sammanhanget kvarstår flera frågor som här bara kan antydas: om det i svenskan fanns ett fullt levande tveka med betydelse motsvarande nsv. tveka och tvivla - varförlånades då mlt twivel in? Skedde det i specifika kontexter? Lena Witt vid projektet Det tyska inflytandet på svenska språket under medeltiden har meddelat mig att en ursprunglig hypotes från min sida om att tvivel skulle ha inlemmats i svenskan i framför allt religiös kontext inte har stöd i det material hon har gått igenom.
Jag finner det emellertid också högst anmärkningsvärt att tveka resp. tvekan inte är belagda i landskapslagarna och att det i äldre lagtext finns endast ett belägg, thvaekith, i en enda handskrift av Magnus Eriksons Stadslag från 1400-talets senare del; övriga hs har former av jäf (Sveriges Gamla Lagar XI, 89). Vidare finns som vi sett ovan två belägg av tvekan i GVB - båda har ersatt träta i NT 1526. (Fsv thrät(t)a har förutom den nu7varande betydelsen också betytt "envist motsägande el. bestridande; träta, tvist" (Söderwall 739). I tvist har vi f.ö. ännu ett ord i det semantiska fält varom här är fråga som är bildat på grundmorfemet tv-. I citatet ur Schiller-Lübben ovan ser vi att också mlt. twivel kunde betyda 'Zweispalt, Streit'.)
Den sparsamma förekomsten av tveka i landskapslagarna reser frågan om månne verbet ändå kunde vara inlånat från mlt, men eftersom fht zweho har försvunnit utan att lämna några spår efter sig är ju detta högst osannolikt.
Tveka finns förutom i det fsv. litteraturspråket också i dialekter (Rietz, sv tvika). I litteraturen finns som vi sett också frasen utan tvekan. Avledningen tvekan är en relativt ung bildning och huvudsakligen skriftspråklig (Loman 22, 35). Cederschiöld menar 1908 att endast några verbalabstrakter på -an är "fullt kuranta, i ledigt (bildadt) umgängesspråk", ock bland dessa nämner han "tvekan (i sht i för. utan tvekan)" (61). Tyvärr framgår inte vilken funktion detta utan tvekan kana tänkas ha haft: i ljuset avv det moderna talspråkets användande av uttrycket som satsadverbial är det ju inte otänkbart att den funktionen också kan ha funnits i talspråket vid tiden för Cedersckiölds iakttagelse. En anledning till bruket av utan tvekan som sättsadverbial är att utan att tveka inte kan användas i passiv för att syfta till det sk tankesubjektet.
Den betydelsespecificering som nu är mycket påtaglig mellan tveka och tvivla sker uppenbarligen långsamt mellan fsv. och nysv. tid och förefaller knäsatt först under 1800-talet. Denna specificering träffar inte de abstrakta substantiven på samma sätt som verben, särskilt i negerad ställning, dvs i fraser som inte någon tvekan, ingen tvekan om, utan tvekan och motsvarande med tvivel. (Att dessa negerade uttryck inte sällan förekommer med ytterligare en negation är ett intressant fenomen som jag inte kan gå närmare in på här.
Tillbaka till artikeln om Utan tvekan || Startsida